104 of 108
3.
BLANDNING AV METALLER KAN ORSAKA KORRO-
SION. Det finns många slags korrosionsskador, och ett
flertal av dessa inträffar på metaller som implanterats
kirurgiskt hos människor. Generell eller uniform korrosion
förekommer på alla implanterade metaller och legeringar.
Korrosionen på metall implantat uppstår vanligen mycket
långsamt, tack vare förekomst av passiva ytfilmer. Olika
metaller som kommer i kontakt med varandra, som t.ex.
titan och rostfritt stål, påskyndar korrosionsprocessen
i det rostfria stålet och ett snabbare angrepp sker. Vid
korrosion uppträder utmattningsfrakturer ofta snabbare
i implantaten. Mängden metallföreningar som frisätts i
kroppen ökar också. Interna fixationsanordningar, såsom
stavar, hakar, trådar m.m., som kommer i kontakt med
andra metallföremål, måste vara tillverkade av samma
eller kompatibla material.
4.
PATIENTSELEKTION. Vid val av patienter för interna
fixationsanordningar kan följande faktorer vara extremt
viktiga för ett lyckat resultat:
A.
Patientens yrke eller aktiviteter. Om patienten har ett
yrke eller ägnar sig åt aktiviteter som omfattar tunga
lyft, påfrestningar på muskler, vridning, upprepade
böjningar, framåtlutning, löpning, mycket gång eller
kroppsarbete, bör patienten inte återgå till dessa
aktiviteter förrän benvävnaden är fullständigt läkt. Även
efter fullständig läkning är det inte säkert att patienten
kan återuppta dessa aktiviteter med framgång.
B.
Tillstånd av senilitet, mental sjukdom, alkoholism
eller drogmissbruk. Dessa tillstånd, bland andra,
kan göra att patienten ignorerar vissa nödvändiga
begränsningar och försiktighetsåtgärder avseende
implantatet, vilket kan leda till implantatsvikt eller
andra komplikationer.
C.
Vissa degenerativa sjukdomar. I vissa fall kan den
degenerativa sjukdomen vara i ett så framskridet
stadium vid implantationstidpunkten att implantatets
förväntade funktionsdugliga livslängd kraftigt
reduceras. I sådana fall innebär användningen av
ortopediska anordningar endast en fördröjning eller
temporär lindring.
D.
Överkänslighet mot främmande kropp. Kirurgen skall
vara införstådd med att inga preoperativa tester helt
kan utesluta risken för överkänslighet eller allergisk
reaktion. Patienter kan utveckla överkänslighet eller
allergi efter att implantaten har varit insatta i kroppen
en viss tid.
E.
Rökning. Det har observerats att pseudoartros före-
kommer i högre frekvens hos rökande patienter efter
kirurgiska ingrepp där bentransplantat använts. Rökning
har dessutom visats orsaka diffus degeneration i inter-
vertebraldiskar. Progressiv degeneration i intilliggande
segment orsakad av rökning kan leda till sen klinisk
svikt (recidiv av smärta) även efter lyckad fusion och
klinisk förbättring initialt.
FÖRSIKTIGHETSÅTGÄRDER
1.
KIRURGISKA IMPLANTAT FÅR ALDRIG ÅTERANVÄN-
DAS. Ett explanterat implantat får aldrig återimplanteras.
Även om en komponent förefaller oskadad kan den ha små
defekter och inre påfrestningsmönster som kan leda till
förtida brott på implantatet. Återanvändning kan påverka
produktens prestanda och äventyra patientsäkerheten.
Återanvändning av engångsartiklar kan även orsaka
korskontaminering som kan leda till patientinfektion.
2.
DET ÄR EXTREMT VIKTIGT ATT IMPLANTAT HANTE-
RAS KORREKT. Omformning av metallimplantaten får
endast göras med rätt utrustning. Opererande kirurg bör
undvika att tillfoga implantaten hack, repor eller att böja
implantaten bakåt vid formning. Dessa ändringar ger
upphov till defekter i ytbeläggningen och interna stress-
mönster, vilka kan komma att utgöra utgångspunkt för
slutligt brott i implantatet.
3.
BÖJNING AV ANORDNINGEN. Komponenter av
titanlegering bör aldrig böjas skarpt eller böjas fram och
tillbaka. Om en anordning har böjts för mycket, rekom-
menderas att en ny anordning böjs korrekt, hellre än att
den anordning som böjts för kraftigt böjs tillbaka igen.
4.
AVLÄGSNANDE AV IMPLANTATET EFTER LÄKNING.
Om implantatet inte avlägsnas efter att det fullgjort
den avsedda uppgiften kan följande komplikationer
uppstå: 1) korrosion, med lokaliserad vävnadsreaktion
eller smärtor; 2) migration av implantatet, ledande till
skador; 3) risk för ytterligare skador p.g.a. postoperativt
trauma; 4) krökning, lossning och/eller brott, vilket kan
försvåra avlägsnande; 5) smärtor, obehag eller abnorma
sinnesförnimmelser på grund av implantatet; 6) ökad
infektionsrisk samt 7) förlust av benvävnad på grund av
utebliven belastning. Kirurgen bör noga väga riskerna
mot fördelarna vid beslut om avlägsnande av implantatet.
Explantation bör följas av adekvat postoperativ vård så
att ny fraktur eller felställning undviks. För äldre patienter
med låg fysisk aktivitet kan kirurgen välja att inte
avlägsna implantatet för att undvika riskerna förenade
med ett ytterligare ingrepp.
5.
GE PATIENTEN KORREKTA ANVISNINGAR. Den
postoperativa vården och patientens förmåga och vilja
att följa anvisningarna är bland de viktigaste faktorerna
för en framgångsrik benläkning. Patienten måste
göras medveten om implantatets begränsningar och
instrueras att begränsa och inskränka fysiska aktiviteter,
i synnerhet lyft och vridrörelser samt alla typer av
sportutövning. Patienten måste vara införstådd med
att ett metallimplantat inte är lika starkt som normal,
